Cyklingen har börjat med varmhjärtade människor och branta backar vid fårhagar och palmer

Hejsan!

Nu har cyklingen äntligen börjat. Jag smygstartade igår med 1,2 mil och idag blev det typ 6 mil tror jag. Jag har inte kört igång cykeldatorn än för jag glömde hållaren till den som ska sitta på styret. Jag ska uppfinna något så att den sitter fast på styret. Det är alltid kul att veta hur fort (eller långsamt) man kör och summera milen i slutet av dagen.

Just nu är jag på en camping som ligger i Orere Point för er som vill googel-mappa. Jag hade egentligen tänkt campa på en enklare tältplats lite längre bort, men det började regna precis när jag var vid den här så jag svängde in.

Mitt äventyr med cykeln kan man säga började redan i förrgår när jag fick cykeln levererad till hostelet. När jag på eftermiddagen höll på att ta ut den ur kartongen kommer en äldre man ca 60 fram och säger hej och frågar om jag behöver hjälp med att sätta ihop cykeln (det är bara framhjulet och styret som ska monteras på). Jag tackar men säger att jag kan göra det själv. Sen säger mannen att han är cykelmekaniker sen 30 år tillbaka och har egen verkstad i Kalifornien och att han gärna vill hjälpa till. Jag ändrar mig och tackar genast ja!

John är såklart själv cyklist och har halva verkstaden med sig från USA. Han hjälper mig att ställa in cykeln till perfektion och kollar och justerar växlar, bromsar, drar åt skruvar jag inte ens visste fanns och smörjer olika delar. Vi håller på ända tills det är helt mörkt och vi står där med varsin lampa. Han tycker jag är galen som inte har toe-clips, alltså en liten plastkorg på pedalen med rem så att man sitter fast med foten och kan trycka och dra samtidigt = effektivare cykling.

Nästa dag fortsätter vi med cykeln. Sen säger han att han måste fara iväg och posta ett brev och att han väldigt gärna vill köpa toe-clips till mig. Jag kan ju inte tacka nej till det där. Så nu har jag inte bara toe-clips, utan också massa mer kunskap om min cykel! Igår tog vi farväl efter att han hjälpt mig i totalt typ fyra timmar med hojen. Han skulle ner till New Plymouth på västkusten och cykla.

John från Kalifornien hjälper mig att justera bromsarna

Efter hejdået promenerade jag upp på Mt Eden, som är en av många slocknade vulkaner mitt i stan. Det var fantastisk utsikt därifrån och man kunde se flera gröna kullar i stan. Såklart hade den en krater. Det kändes väldigt märkligt att gå upp en brand kulle och sen är det en 100 meter djup grop i mitten.

Mt Edens krater, typ 15 minuters promenad från hostelet i Auckland

Efter promenaden var det äntligen dags att bege sig ut på cykeln. Sa hejdå till två av mina roomies på hostelet och cyklade vingligt och ovant iväg. Första stoppet blev mataffären för att proviantera. Sen cyklade jag vidare till en annan del av Auckland, Mt Wellington. Där skulle jag bo över hos en familj som jag hittat genom communityt Warm Showers. Det är som Couch Surfing och Hospitality Club fast för långfädscyklister.

Åh familjen var så himla mysig och välkomnade mig med öppna armar och stora leenden. För att göra en lång histora kort så pratade vi massor, hela kvällen. Om resor, svenska och nya zeeländska uppfinningar, musik och såklart cykling. Dom har cyklat i Europa, Kanada och Nya Zeeland. Riktigt sköna utemänniskor med varma hjärtan. Fick middag, efterrätt, en varm dusch och sonens säng. Han skulle iväg med kompisar och sa att jag självklart fick sova i hans säng.

Scott och Raewyn välkomnade mig med öppna armar, säng, mat och dusch

Efter en stadig frukost och många tips på cykelvägar och vandringar fick jag också låna en bok om cykelleder i Nya Zeeland. Inte nog med all denna fantastiska gästfrihet, jag fick också låna nyckeln till deras andra (!) hus i Thames, dit jag ska cykla imorgon. Så där ska jag bo och gömma undan nyckeln innan jag far. Tänk vilka fina människor det finns i denna värld.

Hur är cyklingen hittils då? Jo, det är som sagt väldigt annorlunda att cykla med packväskor som väger 30-35 kg. Det blir vingligt, trögt och det går väldigt fort i nerförsbackarna. Tur jag kan lita på mina perfekt justerade bromsar. Jag måste erkänna att jag gått en del i uppförsbackar idag. Lägsta växeln och Johannas lårmuskler räcker helt enkelt inte till alla gånger. Mitt i en lång slingrig backe som jag inte visste när den skulle sluta klev jag av cykeln och styrde ut den i gräset, lutade den mot en skylt och plockade fram mat och lunchade. När hungern börjar kännas är det inte långt kvar till blodsockerfall och darriga ben. Det har jag lärt mig den hårda vägen i motvind.

Akut lunch mitt i uppförsbacke i skogen fast 10 meter från vägen

Nu låter det kanske som att backarna är fruktansvärda. Dom kan vara branta och långa med det har jag räknat med och är inte bitter. Vilket tråkigt landskap det hade varit om det var platt överallt. På vissa ställen där jag cyklade idag såg det ut som Skåne med stora öppna ängar och kor och får på, fast som om någon bucklat till det ordentligt för hagarna var branta som slalombackar! Det är grönt och lummigt överallt med massor av olika träd, växter, blommor, ormbunkar, palmer, gräs och enorma tjockbladiga växter. Jag känner knappt igen en enda växt.

Det är så annorlunda här och det var som att på ena sidan vägen var det jättehöga lövträd från Afrika, mitt i en fårhage och på andra sidan stora palmer som trängdes med barrträd med typ 25 cm långa barr som hängde ner. Märlkligt.

Oj vad långt inlägget blev. Men det finns så mycket att berätta och visa. Jag älskar redan det här vackra landet med väldigt vänliga människor. 

Imorgon blir det både hav och backar.

Snart ska jag krypa in i tältet som jag sett fram emot att sova i ända sedan jag kom till Nya Zeeland.

Svettiga kramar!

Framme i kiwiland

Halloj!

Sent igår kväll, er tid, kom jag fram till Auckland, efter typ 36 timmars resande. Jag måste ju börja med att säga att det har gått bra och att jag mår bra.

Sen är det ju en annan sak att det är knöligt att resa med cykel, i alla fall min resa med cykeln. Det var inte bara att karongen var för bred för vissa dörrar på Arlanda, ingen visste hur mycket jag skulle betala för mitt specialbagage. En stressad och nervös tant räknade snabbt på miniräknare och sa 8000 spänn! Aldrig i livet. Men sen tog hennes betydligt lugnare kollega över mitt case och tillsut kom hon fram till att jag inte behövde betala något, fast hon var i och för sig rätt osäker på om det verkligen skulle vara så. Aja, från 8 pix till noll är ju bra. Sen i London skulle jag skaffa ett till boardingcard och kvinnan i disken där sa att mitt bagage inklusive cykeln var överviktigt med 10 kg och att jag skulle betala för det, men efter en lång diskussion i telefon med nån sa hon att jag borde betalat på Arlanda, men eftersom dom gjort fel var det inte mitt problem så jag slapp betala. Pust. Den där okända summan för specialbagage gjorde mig både svettig och darrig. Men tack vare missförstånd och förvirring från personalens sida slapp jag betala för cykeln. Wihoo!

Men där slutar inte nervositeten över cykeln. Nu är det mer än 12 timmar sedan jag landade och jag har fortfarande inte återförenats med min resekamrat. Cykeln kom inte med flyget från Hong Kong så den skulle komma med eftermiddagsflyget. Det fick jag veta efter att mitt namn ropats upp i högtalarna och bett mig komma till bagageinfon. Där var dom väldigt trevliga och måna om att fixa fram min cykel så fort som möjligt. En man, Maua, sa att han satt högsta prioritet på den. Han småpratade och ursäktade sig att han inte kunde uttala mitt efternamn och kallade mig Emma. Gulligt.

Jag fick ett nummer av Maua att ringa för att få information om hur det gick med cykeln. När jag ringde i eftermiddags visade det sig att han hade gett mig sitt privata nummer, för han sa att han precis hade kommit hem och skulle kolla upp hur det gick med min cykel hemifrån. Det blev lite mer småprat om jag hade kommit fram till hostelet och så vidare. Typ 20 minuter senare ringer han upp och säger att min cykel har kommit till Auckland. Hurra! Den är i karantän och ska bara undersökas innan den får släppas in i landet. Dom är väldigt noga med att till exempel skosulor ska vara rena så att inga främande organismer tar sig in i landet. Man får dessutom böta 2400 kr om man glömt en frukt i väskan när man kommer till tullen. Det kan bli en dyr banan.

Maua pratar på och frågar vad jag tycker om Nya Zeeland och säger att om jag behöver hjälp med resan eller om jag har några frågor är det bara att jag hör av mig. Han avslutar med att säga att han tyckte det var trevligt att träffa mig. Personlig service på gränsen till privat service. Vi får väl se om han peronligen levererar cykeln hit ikväll.

Förutom spänningen med cykeln var resan behaglig. På Alanda träffade jag ett väldigt trevligt par från Piteå som skulle hälsa på sin dotter i Wellington. Vi följdes åt vid våra byten i London och Hong Kong. Det var faschinerande att se smogen i Hong Kong i verkligheten. Men tänk vad hemskt att inte se solen alls i den stan. De båda långflygningarna på ca 11 timmar vardera gick fint. Sov, åt, såg film och ba mådde. Dom hade utan tvekan den mest episka safety-videon på Air New Zealand!

Jag måste säga att det är så coolt att vara här! Tänk att jag är på precis andra sidan jorden med 12 timmars tidsskillnad. Det är som att bli upplockad från sitt svenska liv av en jättestor hand och bli nedsläppt i ett annat liv. Det är sånna konstraster. Här är det för det första sommar, varmt och grönt. Det känns himla exotiskt också med palmer i trädgårdarna och träd med jättestora blad och höga träd med lövkronor som är konstigt formade.

Oj oj oj, så mycket intryck och härliga känslor, och det här är bara början...

Imorgon åker jag in till Auckland och ser mig omkring, sen tänkte jag promenera upp till en vulkankrater som ligger alldeles bredvid hostelet. Den är slocknad men det finns gott om aktiva vulkaner också i det här landet.

Snart ska jag sova bort jetlagen.

/J

P.s. Jag fattar inte hur man her in bilderna mitt i inlägget, så ni får en bildrulle på slutet tills jag listat ut det.

1. Det för breda paketet på Arlanda
2. Smogen i Hong Kong
3, 4, 5. "The most epic safety video" /Air New Zealand
6. Att ha palmer i trädgården är helt normalt

Nu åker jag!

Så, nu är förberedelserna slut och äventyret kan börja. Under veckan som varit har jag varit hemma hos föräldrarna och gjort det sista inför resan. Har köpt en pryl från varje avdelning på Clas Ohlssons, gjort ett litet reseapotek med bland annat en tjock bunt med plåster, packat både prylar och cykel. Har skannat in alla dokument som kan vara viktiga.

Med alla dessa förberedelser, två bokade boenden först dagarna och ett "good luck have fun"-party känner jag mig redo för att dra iväg. Imorgon 10.00 går flyget mot Stockholm och typ 36 timmar senare landar jag i Auckland, 9.50 på torsdag deras tid. Dom är 12 timmar före oss.

Jag låter några bilder visa dessa förberedelsedagar.

Nu rullar vi, min svarta skönhet och jag!

Godnatt