Vi bara satt och log i solen och medvinden

Hej!

För tillfället befinner jag mig i Queenstown, världens äventyrshuvudstad där adrenalinet flödar fritt, högt och lågt. Jag tänkte hålla lite till på vad jag hittar på här. Jag har nämligen en dag kvar.

Vägen hit från glaciärerna har varit den vackraste, högsta, blåaste, varmaste, kallaste och den som frambringat mest skratt och leenden. Kort och gott helt makalös.

Dagen jag lämnade glaciärerna svängde jag in på en laxodling nån mil innan campingen som var målet för dagen. Jag hade egentligen bara tänkt fylla på mina vattenflaskor och kolla på laxarna från altanen till det tillhörande caféet som serverade lax-allting. Där träffade jag en annan cyklist, Max från Frankrike. Vi satte oss ner och snackade cykel över en laxfika. Det visade sig att han hade samma camping i sikte så vi bestämde oss för att cykla dit tillsammans.

Sen dess har vi hängt ihop. Vi hade nämligen samma färdplan genom den glest befolkade västkusten som bara har en väg och ett fåtal campingar. De enkla campingarna vi tältat vid har varit jättevackra och doppen i sjöarna och i floderna efter en lång dag på cykeln har varit uppfriskande och sköna. Vissa nätter var ordentligt kalla. Det var full mundering som gällde, sockar, långkalsonger, tröja, tjocktröja med huva, buff runt halsen och dra åt sovsäcken allt vad som gick så bara ansiktet var framme. Sen var det bäst att hitta en bra sovställning att somna i så man inte behövde röra sig så mycket för då kramades varm luft ur som man värmt upp. Det var ingen fara på taket, bara mysigt med kall näsa och svala fötter. Att vakna upp till morgonvyer med dansande älvor och morgonsol på bergen var bara magiskt.

En av dagarna visade kartan att det fanns mycket att se längs vägen, vattenfall, utkikspunkter och blå laguner. Vi bestämde att vi skulle stanna på alla ställen och se allt eftersom vi ändå bara skulle cykla 5 mil. Dagen innan körde vi bara på eftersom vi körde 9,5 mil. Tack vare medvind och en rejäl portion fish 'n chips gick det bra.

En dag visste vi från google maps skulle vara riktigt brant för vi skulle över Haast Pass, ett berg som skiljer två områden åt. Vi visste också att innan den väggen skulle det vara några mindre backar. När det började gå uppför tänkte jag att det här är bara uppvärmningsbackarna och runt kröken är säkert den här väggen. Men efter uppför kommer alltid nerför. Sen brukar jag tänka att jag ska ju ändå framåt och över så det är bara att tugga på så kommer jag fram tillslut. Det handlar om inställning har jag märkt. Är det för trögt så pluggar jag in musik i ena örat.

Max och jag klättrade på och tillslut såg vi en skylt, Haast Pass 564 meter och efter det en nerförsbacke. Hade vi redan nått toppen? Vi som väntade på att se en vägg. Skönt var det och vi firade med en kaka var. Sen parkerade vi cyklarna och promenerade upp till en utkikspunkt där utsikten var otrolig. Det var helt klart väder så man kunde se långt åt alla håll, vissa toppar var snötäckta. Märkligt att tänka att de är så höga så att det är så pass kallt där att snön inte smälter på sommaren. Vi som stod i solen och blev stekta. 

Det går inte att beskriva allt det vackra jag har sett längs den här vägen. Jag tror inte man ser samma saker från en bil heller. Det går för fort och fönstrena och biltaket är i vägen. Från cykeln har man hela vyn i ett lagomt tempo. Okej, lite väl långsamt på lägsta växeln i motlut kanske. Max och jag sa flera gånger till varandra att vi hade sån tur med vädret, medvind och sol och att vi rika européer har möjlighet att åka och se såna här vackra platser. Vi satt båda med mungiporna uppe vid öronen och njöt allt vi kunde när vi susade fram på vägen bland berg och obeskrivliga landskap.

"I love my life"
"Me too, I'm so happy"

En annan dag såg det ut på kartan som att det skulle vara platt eftersom vägarna var spikraka. Vi kunde inte kolla på google maps för vi var bortom all täckning och kommunikation. Dessutom hade min mobil dött av värmeslag och batteribrist. Det var absolut inte platt, inga långa backar men låga växlar var det. För varje backe trodde vi att det var den sista och att det bara skulle vara att rulla resten. Så tänkte vi fler än en gång. På en av de högre topparna tog vi en välförtjänt lunch i skuggan och kollade på utsikten och på turisterna som hoppade ur stora bussar, tog kort och hoppade in och åkte vidare i luftkonditioneringen. Där satt vi nöjda, svettiga och åt mackor och tuggade jordnötter för att inte få saltbrist.

Samma dag rullade vi tillslut in till Wanaka, det första samhället på fem dagar med en mataffär och en dusch. Vi tog in på en camping mitt i smeten, duschade och gick och köpte hämtmat från en indisk restaurang. Äntligen något annat än tonfisk och ris!

Dagen efter var vädret fortfarande bra vilket betydde bastu i tältet på morgonen. Vi var båda möra så vi stannade i Wanaka en dag extra och åt sushi, surfade på gratis wifi och bara låg på stranden och chillade. Jo just! Jag köpte en solcellsladdare. Det känns som det kan vara bra att hålla telefonen vid liv när jag cyklar själv.

Efter vilan i Wanaka styrde vi kosan mot Queenstown, en dag genom en dal men med en exponentiell lutning, backe som blev brantare och brantare. Google maps hade skvallrat om det.

Vi började som vanligt, taggade, redo och med medvind. Motlutet kom sakta men säkert och vi tuggade på, tog pauser och skakade benen. Åt lite russin, en kaka, trampade vidare, stannade och drack vatten. Jag kände mig inte direkt som Contador i Tour de France när jag tillsut hoppade av cykeln och gick en bit. När det blev för jobbigt fortsatte jag cykla. Jag hade den gula ledarreflexvästen men Frankrike med den rödprickiga tröjan (best climber i Tour de France) låg före Sverige uppför. Inte för att det alls var tävling eller prestige, bara pepp.

Det var min största back-seger när vi kom upp. Kanske för att jag hade sällskap att göra high five med, kanske för att toppen var på över 1000 meter, kanske för att vyn var så mäktig, kanske för att vi nu kunde se Queenstown som fortfarande var minst 4 mils cykling bort, kanske allt. Himla go känsla det där. Mackorna med choklad-jordnöts-pålägget var så goda och satt där dom skulle.

Sen rullade vi i princip resten av dagen ner på serpentinvägar så fort vi vågade. Max kom upp i över 65 km/h. Jag bromsade lite mer.

Väl i Queenstown bokade vi in oss på ett hostel i tre nätter. Gick upp för dagens absolut sista backe och checkade in. Då fick vi veta att det var Australia Day och att hostelet bjöd på korv med bröd för att fira. Vi kände att vi ville dra vårt strå till stacken för att de 150 korvarna skulle gå åt. Så efter en välgörande dusch klämde vi fem korv med bröd var och sen var jag redo för att knoppa in, mätt och väldigt glad.

Dagen efter började jakten på adrenalin, men det kommer som sagt i nästa inlägg. Kan ju bara säga att jag är hel och glad.

YOLO!

En kort rapport från Fox Glacier

Hej alla glada!

Efter gårdagens regn och rusk ler solen mot mig igen. Som en cyklande man från Skottland sa när vi hade uppehåll mellan skurarna - att det inte regnar är en bonus! Det är alltså väldigt blött här på västra sydön. Jag som amatörmetrolog tror att det beror på att bergskedjan som går som en kam på sydön fångar upp fuktigt väder från väst och släpper ner det på den här sidan. Jag har hört ryktas om att östra sidan är torr men blåsig.

Just nu är jag i Fox Glacier. Jag misstänker att det här samhället har vuxit upp kring glaciären som en turistattraktion, men det är bara en gissning. Igår hade jag vilodag i Franz Josef och gjorde inte många knop. Hängde mest på hostelet och lyssnade på regnet som öste ner. Mellan skurarna gick jag till den lilla affären och köpte på mig mat för fem dagar. Jag har räknat på att det kommer ta så lång tid att nå nästa mataffär i Wanaka så jag var tvungen att bunkra upp. På menyn de närmaste dagarna kommer det stå: "en burk smaksatt tonfisk med en klick majonäs på en bädd av fullkornssnabbris med en knaprig morot till". Efter första middagen längtar jag redan efter annan mat.

Efter den gråa vilodagen i Frans Josef packade jag ihop mig imorse och cyklade 2,5 mil upp och ner, dit och hit till Fox Glacier. Vägen var minst sagt slingrig i alla riktningar.

Även fast himlen var klar och solen tittade fram hängde moln vid bergstopparna som jag inte riktigt litade på. Folk säger att man kan uppleva alla fyra årstiderna på en dag här på Nya Zeeland. Jag väntar bara på att det ska bli min tur. Jag hoppas att sommaren kommer sist i ordningsföljden. Idag var det svårt att klä sig och jag tog på mig för mycket kläder. Imorse var det lite kyligt och molnigt så jag tog på mig mer än jag brukar. Misstag. Runt kröken väntade ett antal kilometer uppförsbacke så jag blev varm och svettig. Emellanåt var det nerför och då var det kyligt.

Väl framme överlade jag kort med mig själv och valde hostel före camping. Min budget gillar campingar bättre och mysfaktorn är högre i tältet men jag var så frusen och hungrig när jag kom fram att jag bara ville äta mina mackor på ett varmt och torrt ställe. Jag kände också att jag vill påbörja min mataffärsfattiga sträcka torr och kände inte för att vara dumsnål och riskera att blöta ner allt om jag kan undvika det.

Nu är jag varm, torr och mätt på ett skönt hostel. Några kanadensiska tjejer som tidigare satt i jacuzzin lagar mat med en öl i ena handen, en kille från Korea tar kort på sin nudelmiddag med en fancy kamera, en äldre solbrun spänstig man ilar runt med midjeväska och verkar ivrig att hugga in på sin smörgåsmiddag och min tyska roomie (kille ca 18) berättade nyss att han och hans resekompis just hade bytt ut sina rullväskor mot begagnade militärryggsäckar eftersom de var tvungna att skrota bilen de köpt efter en kullerbytta i diket. Hostelupplevelsen idag har också innehållit en receptionist med kandidatexamen i matematik som kunde lite svenska, en femstjärnig dusch och countrymusik i köket. Ett hostel är en upplevelse i sig.

Men den absolut bästa upplevelsen idag var lätt utflykten till själva glaciären Fox! Efter lunch, en varm dusch och några svenska ord var jag uppe på hojjen igen men utan väskor. Den väger ju ingenting! Jag tog en cykelväg genom regnskog ut till glaciären. Mattekillen tyckte jag skulle ta den. Jag var lite tveksam för jag har inte haft så bra erfarenheter av grusvägar här, förvisso med tunga cykelväskor. Det dammar och låter som om min tungt nerlastade cykel ska ramla i bitar. Men jag gav cykelvägen idag en chans och det blev dagens höjdpunkt! Bra underlag genom en fantastiskt vackert grön djungelkorridor. Efter 20 minuter var jag ute på andra sidan av djungeltunneln och höga berg tornade upp sig. De vassaste topparna var dolda i vita molnslöjor och det var grönt hela vägen upp. Alltså det här är lätt mina favoritbiotoper: regnskog i ett bergslandskap med lite snötopping längst upp. Jag kan liksom inte stirra mig mätt på berg och skog. Tänk att jag har resten av sydön kvar och ett helt år i Norge att vänta.

Själva glaciären var en stackars grusig snöorm som smälter mer och mer för varje år. Sorgligt att tänka att vi är orsaken till att den krymper, det når in i mitt miljönissehjärta i alla fall.

Nu väntar några dagars radioskugga, platt och backig cykling, stormköksmat och tältning på enkla campingar. Jag ser fram emot hela paketet och hoppas på bonusväder.

Simma lugnt!