Vandring bland vulkaner och paddling på en flod i grönska

Hejsan!

För ett par dagar sedan tog jag ledigt från cykeln och gjorde annat några dagar. Eller nu är det typ en vecka sedan men har varit ute i bushen och cyklat och inte haft internet när jag haft tid och inte haft tid när jag haft internet. Men nu ska jag berätta om några cykelfria dagar.

Det finns en vandring här på Nya Zeeland som heter Tongariro Alpine Crossing och det sägs att det är den vackraste endagsvandringen här i landet. Det var en av få attraktioner jag hadde sneglat på innan jag kom hit så den fanns med i min första färdrutt. Detta ligger mitt på nordön. Jag cyklade till ett pyttelitet samhälle som heter National Park som ligger precis utanför nationalparken "Tongariro National Park". Lite förvirrande. Där installerade jag mig på ett hostel som hade shuttles till vandringens start och hämtning vid slutet åtta timmar senare.

Dagen efter var det uppstigning tidigt. Jag hade förberett allt dagen innan så att det bara var att krypa i kläderna och stoppa i sig frukosten. Hade till och med lånat en stor ful töntig solhatt eftersom jag skulle bli stekt av solen annars, enligt Mike i hostelets reception. Det är tydligen ett lotteri det här med vädret. Om det är för dåligt väder, typ molningt eller blåsigt är det för farligt för att gå upp dit eftersom vädret kan skifta väldigt snabbt. Jag hade tur. Det var helt molnfritt och varmt och klart väder på morgonen.

Först vandrade jag och ett tåg andra genom ett busklandskap som sen övergick till ett stenlandskap ju högre upp vi kom. När vi närmade oss vulkanerna fanns det en skylt som varnade att ett aktivt vulkaniskt område nu skulle beträdas och upplyste om farorna och uppmanade att direkt vända om om det började ryka ur kratrarna. Som tur var visade en lampa att det var grönt att gå upp. Väl uppe på typ en platå bland kratrar var det otroligt vackert och mäktigt! Vissa kratrar hade grönblå sjöar som luktade svavel, andra var helt röda inuti. Så läckert med alla färger och tanken på att de var aktiva vulkaner. Jag gjorde även en avstickare upp på toppen av Mount Tongariro, 1967 meter över havet. Därifrån blev jag helt tagen av utsikten för man kunde se så långt åt alla håll eftersom det inte var ett enda moln på himlen. Jag kunde se ända bort till Mount Taranaki som ligger på västkusten ett antal tiotal mil därifrån.

Under den fortsatta vandringen åt jag mina lunchmackor och smörjde in mig med mer solkräm flera gånger. Ändå var jag lite röd i ansiktet och på armarna när jag kom tillbaka till hostelt. Jag var också helt mör i benen och fötterna. Jag är verkligen inte van att promenera en hel dag. Jag hade träningsvärk på ovansidan av fötterna i flera dag efteråt. Märklig känsla.

Dagen efter stannade jag på hostelet för att vila benen inför kommande cykeldagar. Jag delade rum med fem andra, bland annat två killar från Schweiz som jag hängde med under dagen och klättrade på hostelets klätterväggar med och vi lagade tacos tillsammans på kvällen. Pratade om allt möjligt, om resor, Schweiz, Sverige, Nya Zeeland, äventyr, studier, relationer och allt där emellan. Det är så härligt att det är så lätt att träffa och lära känna folk på hostel. Jag ska försöka ta med mig den öppenheten hem till Sverige sen.

Två dagar senare satt jag i en kanot på Whanganuifloden tillsammans med familjen Mc'Donald, mamma med tre pojkar mellan 11 och 18 år som var jättetrevliga och roliga. Med oss hade vi guiden Wai, en äldre kvinna med tatueringar och alltid ett leende och skämt och historier nära till hands. Hon var Maori och hennes stam hade bott och levt vid floden i flera generationer. Hon berättade mycket om floden och historian och ledde oss genom mindre forsar och lagade mat åt oss och höll oss proppmätta hela helgen.

Vi paddlade lugnt längs floden och det kändes som jag var med i jungelboken med all grönska, fågelkvitter och vattenfall. Väggarna av sandsten var höga och vattnet hade format den på olika sätt. Vi var ute i tre dagar och tältade på tältplatser som fanns längs floden. Jag är så glad att jag åkte på den här trippen för jag njöt verkligen av att sakta glida fram bland allt det gröna och se skogen från vattnet. 

När jag kom tillbaka var jag solbränd, biten av sandflugor, trött i armarna och helt salig av upplevelsen. Jag bodde hos en familj som låter en del som ska ut på floden eller just kommit tillbaka bo hos dem. På kvällen när jag kommit tillbaka tog Paul med mig upp på berget som jag glömt vad det heter. Högt är det och toppen är alltid snöklädd. På vägen upp visade han mig ett vattenfall som är med i Sagan om Ringen, där Gollum sitter och äter fisk. Coolt! Sen körde vi vidare och tittade på solnedgången och på molnen som sakta gled förbi i ögonhöjd. Så himla vackert och magiskt. Tänk att folk bor i sånna här fina miljöer. Jag tycker synd om dom som aldrig lämnar betongen.

Dagen efter var det upp och iväg på cykeln igen. Jag hade fått tips om en vacker och liten väg rakt österut av en annan cyklist som jag träffade på hostelet i National Park. Jag ändrade min rutt och styrde kosan österut istället för söderut. Men mer om det i nästa blogginlägg då jag också berättar om hur jag firade jul vid havet bland palmer!

Hej så länge!

Märkliga saker längs vägen

Hejsan!

Nu har jag cyklat i drygt en vecka och tillryggalagt typ 30-50 mil. Jag har inte stenkoll på varken dagar eller antal mil. Kollar knappt på klockan eller håller reda på vilken veckodag det är. Jag äter när jag är hungrig, och sover när jag är trött, vilket betyder mycket mat och mycket sömn. Jag måste säga att det är en väldigt skön kontrast till det inrutade, tidsstrama, kalenderstyrda livet. Spontanitet är grejen för mig just nu.

När jag cyklar såhär träffar jag mycket folk också. Och tvärt om mot för vad många kanske tror så känner jag mig inte ensam. Jag snackar med folk varje dag, frågar saker, om vägen, om tips, småpratar. Många är nyfikna och kommer fram och frågar allt möjligt om vad jag gör, hur långt jag ska cykla, var jag kommer ifrån och om jag är här helt själv?! Jag kanske är lite av en eremit också.

Men nu till vad jag tänkte att det här inlägget skulle handla om. Märkligheter. Jag har stött på en del längs vägarna, människor, djur, skyltar, mat, stadsdelar och hela städer. Just nu är jag i Rotorua, som på grund av den geotermiska aktiviteten luktar ruttna ägg av svavelkällor som finns här. Men mer om allt det i nästa inlägg.

Här kommer en bildkaskad av märkliga saker.

Något jag trodde var bönor i tacosås visade sig vara finmalda bönor nedtryckta i en burk så att det såg ut som kattmat. Tur jag var hungrig så jag kunde klämma hela burken, för så äckligt var det inte.

Jag hade blivit rekommenderad av familjen Rodgers i Auckland att det fanns ett ställe i Thames där man kunde göra sitt eget jordnötssmör.

Det här är alltså jordnötssmöret och inget annat. Allt i hela butiken var på lösvikt och killen som servade och jonglerade med mina varor verkade verkligen gilla att digga housemusik i affären. Inte mig emot med bra stämning!

I Tairua hittade jag en ekologisk affär. Det visade sig att dom gjorde sin egen ekologiska glass där, så jag beställde direkt chokladglass!

Av Dawn som jag lärde känna i Thames fick jag tre burkar creamy rice. Det är typ som risifrutti fast i konservburk. Sliskig och supergod! Åt upp alla tre burkar på en gång.

Dom senaste dagarna har jag cyklat förbi ett antal av dessa gigantiska häckar. På andra sidan växer kiwifrukter (och kanske annat också?) och dom vill man skydda från vinden. Dom små ludna frukterna är känsliga mot frost också.

Cool lekpark på Coromandelhalvöns västkust. Nästan så att jag skulle kunna leka där nu.

Nya Zeeland är världens centrum, i alla fall enligt den här kartan. Men vem har sagt att Europa ska ligga i mitten?

Kom på att jag glömde lägga upp en bild på Hot Water Beach i förra inlägget. Såhär höll vi på att gräva fram det varma vattnet, bygga vallar runt pölen och sen sätta sig och marinera.

I förrgår cyklade jag Hauraki Rail Trail. Det är en bilfri cykelled mellan Thames och Waihi. Man cyklar bland annat genom ett gammalt gruvområdena på vägen där rälsen en gång låg för att frakta malmen. Här kom jag fram till tunneln.

Tunneln var lätt över en kilometer lång och typ kolsvart, tills jag tog av mig solglasögonen...

Cyklister jag mötte i tunneln hade cykellysen. Tyvärr hade jag mina längst ner i packningen så jag hoppade av och ledde cykeln genom tunneln. Ville inte skrämma barnfamiljen så jag tände inte julgransvästen förrens dom var ute ur tunneln.

Ute på andra sidan berget!

Berget som tunneln går igenom och som har en bilväg runt.

Körde vidare och hittade ett par förhistoriska förtjockare, eller är det  flotationsceller?

I Waihi finns det ett dagbrott mitt i stan där man bryter guldmalm. Hålet och maskinerna var inte lika stora som i Aitik men ligger betydligt mer centralt. På andra sidan kameran syntes flera bostadshus och centrum ligger typ tio minuters promenad från dagbrottet.

En liten omväg in till Tauranga.

Här säljer dom minsann färska julgranar!

I ett bostadsområde i Tauranga hade alla grannar gått samman och superpyntat sina hus med blinkande grejer.

Stötte på höns och en tupp på en rastplats mitt i skogen. 

På nästa rastplats var det en ensam nyfiken tupp. Detta är alltså på toppen av en backe fortfarande mitt i skogen.

På väg in till Rotorua igår stötte jag på ett glatt gäng forspaddlare. Frågade efter vägen till ett vattenfall jag fått tips om och ville se.

Jag hittade vattenfallet - och forspaddlarna!

Hej så länge från en märklig cyklist!