Svindlande upplevelser i Queenstown

Hejsan!

Vistelsen i Queenstown började bra med Australia Day på hostelet kvällen Max och jag kom fram. Man kan kanske tro att jag sover som bäst på hostel bland lakan i en riktig säng. Då ska man vara medveten om att på ett hostel delar man rum med minst tre andra, om man som jag är ute efter det billigaste alternativet. Som mest har jag delat rum med sju andra. Det är stor sannolikhet att någon snarkar och man får räkna med att någon släntrar in sent, tänder lyset, letar efter nåot som ligger längst ner i den stora ryggsäcken innan denne går och lägger sig. Sen på morgonen, när öronpropparna ramlat ut, är det någon som stiger upp tidigt och prasslar på med sin ryggsäck och sen stänger dörren oförsiktigt hungrig på frukost. Förutom det är det ofta varmt, för varmt. Så nej, jag sover allra bäst i mitt tält även om det är kallt, fuktigt och med några sandflugor som rumskamrater. Jag tänker inte säga att det är hårt och obekvämt, för det är det inte.

Så, första dagen i Queenstown började jag med att sova så länge jag kunde innan jag steg upp och åt frukost. Sen var nästa uppdrag att gå iväg med cykeln till en cykelbutik för service. Killen i den lilla butiken verkade mest hyra ut och se över mountainbikes eftersom den låg precis nedanför gondolaliften till toppen av ett berg där våghalsiga människor i alla åldrar "cyklade" nerför. Han sa att han gjorde service också och jag berättade allt jag ville att han skulle kolla, bromsar, växlar, ekrar, skruvar, skevheter, kedja, kassett och byta slangar till de med cykelventiler. Efter en snabb överblick sa han att bromspaddarna hade levt halva sitt liv och att kedjan behövde bytas om jag ville spara på kassetten ett tag till. Jag kände att cykeln, min svarta skönhet, var i goda händer när jag lämnade den där.

Jag gick runt i stan en sväng för att leta en ny bikini. Inget napp. Var dom inte rosa hade dom blommor och var dom gröna med coola mönster var underdelen minimal eller överdelen sådan att den inte skulle gå att dyka i utan att man skulle behöva leta efter den sen. Jag kommer få dras med min flera år gamla blekta som har en svag lukt av ruttna ägg sen Rotoruas svavelkällor lite till.

Äsch, slut på tråkigheter, nu var det dags för äventyr och adrenalin! Jag gick till turistinformationen och bläddrade i en broschyr och bestämde mig för att jag ville prova skärmflygning. 40 minuter senare hoppade jag in i minibussen med några andra och med skärmarna på taket. Uppför serpentinvägar och vi var framme vid stupet i en slalombacke. Min pilot hette Omar och jag var sist ut. Jag såg på med förtjusning hur de andra tog på sig sina vad-det-nu-kallas så att de såg ut som myror med en stor bakdel. Skärmar vecklades ut och lades nära stupet och gröngölingar spändes fast med sina piloter. Sen sprang dom mot stupet och gled ut i luften. 

Wow, snart var det jag! Omar och jag genomgick samma procedur. Myrdräkt, hjälm, koppla ihop med Omar och skärm, sen gå-springa mot kanten. Vi fick upp skärmen bakom oss och seglade iväg. Min första tanke var att shit, jag flyger utan en motor! Jag fnissade ett bra tag efter att vi lämnat stupet. Omar tyckte det var mest kul och påstod att jag var nervös. Det kändes inte som jag var det, bara glad och lycklig, med händerna i ett stadigt grepp om min sele och remmarna.

Vi gled nära en bergskam för att hitta varma uppåtvindar, likt höken som seglade en liten bit bort. Vi hittade någonting och Omar styrde åt höger och vänster, sen när vi lämnat kammen gav han handtagen till mig och sa att jag skulle styra. Försiktigt drog jag i dom och skärmen svängde dit jag ville. Sen frågade Omar om jag gillade gungor när jag var liten. Eh, ja? Okej då ska vi köra lite sånt. Han tog över och svängde kraftigt först åt ena hållet sen det andra. Jag skrek och skrattade samtidigt som det kittlade i magen. Marken och himlen bytte plats i mitt synfält. Herregud det var en gunga som hette duga!

Sen var det dags att landa. Omar sa att det var som att stiga av en korglift, för det hade jag väl gjort förut? Jo, lyfta på benen och promenera av sen. Lätt som en plätt. Nere på marken kände jag mig lite åksjuk men otroligt glad. Vilken upplyftande upplevelse!

Det var skönt att vara tillbaka på hostelet och bara ta det lugnt. Jag gick och lade mig tidigt för att få tillräckligt med sömn inför morgondagens magkittlare.

Jag brukar aldrig, gå på toa mitt i natten. Det händer kanske två gånger per år. Den här natten gick jag upp två gånger. TVÅ gånger! Det har aldrig hänt förut. Jag kände mig inte nervös men tydligen var min kropp det. Två toabesök till på morgonen innan jag gick ner till där bussen skulle hämta upp oss för att köra oss till en djup ravin. Jag skulle hoppa bungy jump.

På vägen dit var ett stopp Nya Zeelands och världen första bungy jump. Det var nämligen i det här landet som den galna idén föddes. Att hoppa ner med huvudet före med bara ett långt gummiband fästa vid fötterna. Denna första var 43 meter. Busschaufören sa till oss som satt kvar att vi skulle hoppa från tre gånger så hög höjd, 134 meter. 8,5 sekunder fritt fall. Såklart visste jag det innan och hade valt det. Jag ville gå all in när jag väl är här.

Framme till hoppstället kände jag att det var dags för dagens femte toabesök. Sen var det på med en stor sele, över axlar och allt. Vikten kollades en gång till och sen var det bara att gå ut genom dörren med texten "bungy this way". Det lilla huset vi skulle hoppa från hängde på stora vajrar mitt i den väldigt djupa ravinen med en grund flod längst ner. Vi hakades fast i en lina i en korg och åkte över till hopphuset. I min grupp var vi tolv stycken, elva grabbar och jag. Det lilla huset hade till viss del plexiglasgolv och därifrån såg floden ut som en liten bäck. Hög musik spelades och de som jobbade där bar coola solglasögon och diggade glatt. Först ut var en svensk kille. Medans han satt i stolen för att fästas vid gummilinan kollade han ner.

När killarna före mig hoppat och kom upp igen hade dom stora leenden på läpparna. När det var min tur var jag förväntansfull och pirrig. Jag satte mig i stolen för att bli fastspänd i gummibandet, gjorde high five med snubben som krokat fast mig och sen gick jag pingvingång till hopplattan. Herregud vad högt det var. Jag kollade ner och det sög till i magen. Jag tänkte på vad tjejen som tagit min biljett hade sagt "det är bara att hoppa, tveka inte". Så när jag vinkat in i före-kameran och hörde "three, two, one, bungy!" lämnade jag plattan i ett svanhopp.

Jag skrek tills min luft var slut medans jag fritt föll ner i ravinen med huvudet före. Wow vilken känsla! Fri som en fågel! Det går inte att förklara hur det kändes. Men någon blandning av förtjusning, skräck och lycka medveten om att jag kommer överleva det här.

Naturlagarna varade i några sekunder sen dämpade gummisnudden mitt fall mjukt och jag for upp och ner i långa dämpningar. Jag lyckades komma ihåg att dra i ett gult band så att jag hamnade på rätt köl igen och satt bekvämt i selen och andades häftigt med ett brett leende. Jag blev nog lite åksjuk av att sitta där och fara upp och ner för jag kände att jag mådde lite illa medans gungningarna avtog och jag blev uppfirad. Väl uppe på plattformen igen med golv under fötterna var jag alldeles skakig i benen men log brett i efter-kameran.

Jag kände direkt att det här vill jag göra igen!

När jag sen på eftermiddagen kom tillbaka till hostelet var jag så glad, stolt och nöjd. Jag hade gjort det jag inte hade tänkt göra när jag kom till Nya Zeeland. Trodde inte det var något för mig. Men när jag kom till Queenstown, staden där skärmflygare alltid svävar ovanför i luften i bra väder, där mountainbikes cyklas kors och tvärs och där sportbutiker finns i varje gatuhörn kände jag mig så inspirerad och sugen på sug i magen att bungy jump kändes självklart när jag var där.

Dagen efter blev det inte så mycket action. Jag vaknade och var alldeles seg i kroppen och det kändes som om jag höll på att bli sjuk, typ feber. Jag gjorde inte många knop men vettometern fick några poäng för jag passade på att tvätta, svara på mail, blogga och köpa mat för kommande dagar. Det kan ha varit värmen och för lite vätska som gjorde att jag inte kände mig helt hundra. För senare på kvällen när det blivit svalare orkade jag gå ner på stan en sväng. Köpte en smoothie och kollade på någon som höll på at showa med facklor och knivar balanserandes på en cykel nere vid stranden. Gick och spanade på dyra retauranger i den lilla hamnen och avrundade min vistelse i Queenstown med att äta en budgetfajita på en färgglad liten restaurang som spelade skön latinamerikansk musik.

Det här stoppet var verkligen kul och magkittlande. Det var också nödvändigt för både mig och cykeln. I Queenstown sa jag hejdå till Max. Han cyklade vidare en dag före mig och skulle köra cykelvägar med grus. Inte min favorit med däcken som jag har så jag avstod. Jag hoppas vi ses igen längs vägen. Som min kompis Stephanie sa i Kanada: "it's not goodbye, it's see you later".

Framöver ska jag in i fjordarnas värld, Fiordland National Park. Jag vet att en smal slingrig väg med en mörk lång tunnel väntar mig. Tur jag har min reflexväst med inbyggd julgransbelysning.

Vi ses på andra sidan!